Samtalen vi alltid tänkte ta – men aldrig gjorde

Samtalen vi alltid tänkte ta – men aldrig gjorde

Det finns samtal som aldrig blir av.

Inte för att de var oviktiga, utan för att de alltid kändes som något man kunde ta senare.

Vi tänkte att det fanns tid. Att frågorna kunde vänta. Att samtalet inte var brådskande just nu, mitt i vardagen, mitt i allt annat. Och så fortsatte livet, som det gör. Dagar blev till år, och samtalet låg kvar någonstans i bakhuvudet.

Ofta handlar det inte om stora, dramatiska frågor. Det är enkla saker. Hur det var att växa upp. Vad någon drömde om när de var unga. Vad som var svårt, eller vad som gjorde dem stolta. Frågor som inte känns nödvändiga förrän det plötsligt är för sent att ställa dem.

Vi lär känna våra föräldrar och våra nära i roller. Som mamma, pappa, farmor, farfar. Som de alltid varit för oss. Men bakom rollerna finns ett helt liv som vi sällan får ta del av fullt ut. Ett liv med tvivel, val, rädslor och drömmar som kanske aldrig blev som det var tänkt.

När samtalen uteblir är det ofta inte för att viljan saknas, utan för att modet gör det. För att vi inte vet hur vi ska börja. För att det känns ovant att fråga. För att vardagen känns tryggare än det som kan bli känslosamt.

Och ändå är det just de samtalen som ofta betyder mest i efterhand.

När någon inte längre finns kvar är det ofta inte de stora händelserna vi saknar svar på, utan de små. Hur de tänkte. Hur de kände. Hur de såg på livet när ingen tittade. Det som aldrig skrevs ner, aldrig berättades vidare.

Kanske är det därför samtalen vi skjuter upp stannar kvar så tydligt i minnet. Inte för att de blev fel, utan för att de aldrig fick chansen att bli till.