När rollerna skiftar mellan barn och föräldrar

När rollerna skiftar mellan barn och föräldrar

Det sker sällan plötsligt.

Oftast märker man det först i efterhand.

Ett samtal där man själv tar ansvar. Ett beslut som tidigare alltid låg hos någon annan. En fråga som vänds åt motsatt håll. Små förändringar som inte känns dramatiska var för sig, men som tillsammans markerar att något har skiftat.

Plötsligt är det inte längre självklart vem som leder och vem som följer.

Under större delen av livet är rollerna tydliga. Föräldrarna vet, föräldrarna bestämmer, föräldrarna bär ansvaret. Vi lutar oss mot dem utan att tänka på det. De finns där, ofta utan att kräva något tillbaka.

Men med tiden förändras det. Inte för att någon bestämmer det, utan för att livet gör det.

Föräldrar blir äldre. Barn blir vuxna. Erfarenheter samlas på nya håll. Och sakta börjar ansvar, omsorg och oro röra sig åt andra hållet. Ibland nästan omärkligt.

Det kan vara svårt att sätta ord på den förändringen. För det handlar inte om ett maktskifte, utan om något mer stillsamt. Om omsorg som byter riktning. Om att vilja skydda den som en gång skyddade en själv.

Samtidigt lever de gamla rollerna kvar. I minnet. I vanan. I hur vi pratar med varandra. Det är inte alltid lätt att acceptera att någon man alltid sett som stark, trygg och självklar nu också behöver stöd.

När rollerna skiftar uppstår ofta nya samtal. Men också nya tystnader. Det som aldrig tidigare behövde sägas blir plötsligt viktigt. Och det som alltid varit självklart känns inte längre lika givet.

Kanske är det just i den här övergången som förståelsen för varandra kan bli som djupast. När rollerna inte längre är fasta, utan delas. När relationen får plats att bli något mer jämbördigt. Mer mänskligt.

Det är inte ett avsked från barndomen.

Det är ett nytt sätt att bära den vidare.