När allt gick fortare än vi hann märka

När allt gick fortare än vi hann märka

Det är ofta först i efterhand man inser hur snabbt det gick.

När man stannar upp och försöker minnas, men upptäcker att tiden har glidit förbi snabbare än man förstod medan den pågick.

Dagarna fylldes av saker som behövde göras. Veckor av rutiner. År av planer, ansvar och rörelse framåt. Allt hade sin plats, sitt tempo. Och mitt i det fanns en känsla av att det alltid skulle fortsätta ungefär likadant.

Det var sällan stressen som gjorde att tiden försvann. Ofta var det tvärtom. Vardagen flöt på så smidigt att det aldrig fanns anledning att stanna upp. Livet fungerade, och just därför ifrågasattes det inte.

Men när man ser tillbaka märker man hur mycket som hann förändras. Hur människor blev äldre. Hur relationer försköts. Hur sådant som en gång kändes självklart långsamt gled ur fokus.

Det var inte ett enda stort skifte, utan många små. Så små att de knappt gick att märka i stunden. Och kanske är det därför de är svåra att minnas. För det fanns inget ögonblick som sa: nu ändras allt.

Det är först när man försöker återskapa tiden som man inser hur mycket som saknas. Hur många dagar som bara passerade, utan att lämna tydliga spår efter sig. Inte för att de var oviktiga, utan för att de var många.

När allt gick fortare än vi hann märka, levde vi. Och det är kanske det som gör det så svårt att fånga i efterhand.