Det vi trodde skulle finnas kvar

Det vi trodde skulle finnas kvar

Det finns mycket vi tar för givet.

Inte för att vi är oaktsamma, utan för att livet fungerar så. Det som finns omkring oss idag känns stabilt, nästan självklart. Människor. Relationer. Samtal. Vanor.

Vi tänker sällan på dem som något tillfälligt.

Det är först när något förändras som vi inser hur mycket vi trodde skulle finnas kvar. När en röst inte längre hörs lika ofta. När någon inte längre ringer av sig själv. När ett hem känns annorlunda, trots att inget synbart har ändrats.

Ofta är det inte de stora förlusterna som gör sig påminda först. Det är de små justeringarna. Pauserna som blivit längre. Frågorna som inte längre ställs. Samtalen som aldrig riktigt hittar tillbaka till det de en gång var.

Vi märker det i efterhand. När vi försöker minnas hur det brukade vara, men inte riktigt kan sätta fingret på när det förändrades.

Det vi trodde skulle finnas kvar var sällan något vi aktivt höll fast vid. Det bara fanns där. Och just därför kändes det tryggt. Självklart. Nästan osårbart.

Men inget finns kvar av sig självt.

Kanske handlar det inte om att bevara allt, eller hålla fast vid varje ögonblick. Kanske handlar det bara om att bli medveten medan det fortfarande pågår. Att se det som finns, innan det glider över i något annat.

För när något väl är borta, är det ofta inte själva förlusten som gör ont mest.

Det är insikten om hur mycket vi trodde att det skulle finnas kvar.