De dagar som aldrig blev minnen – men som var livet

De dagar som aldrig blev minnen – men som var livet

De flesta dagar blir aldrig minnen.

De lämnar inga tydliga bilder efter sig, inga särskilda händelser att peka på. Om någon frågar vad som hände just den dagen finns det ofta inget svar. Den var som de flesta andra.

Och ändå var det där livet pågick.

Det var de dagarna som fyllde åren. När inget särskilt hände, men allt fortsatte. När morgnar följdes av kvällar, när rutiner upprepades, när vardagen bara rullade på. Det är lätt att tänka att det är de stora ögonblicken som formar ett liv. Men ser man tillbaka är de ofta få, utspridda mellan långa perioder av sådant som aldrig blev minnen.

De där dagarna innehöll samtal som inte fastnade. Skratt som inte dokumenterades. Tankar som aldrig skrevs ner. De var inte tillräckligt unika för att stanna kvar, men tillräckligt många för att bära upp allt annat.

I efterhand kan de kännas tomma, just för att de inte går att minnas. Men kanske är det just det som gör dem viktiga. De var bakgrunden. Det som gjorde att de större ögonblicken kunde få sin betydelse.

När vi försöker minnas våra liv hoppar vi ofta mellan milstolpar. Skolavslutningar, flyttar, relationer, förluster. Men mellan dessa punkter finns långa sträckor av vardag. Det var där vanorna skapades. Där relationer byggdes utan att märkas. Där människor blev till dem de var, steg för steg.

De dagar som aldrig blev minnen var inte tomma. De var bara stilla. Och kanske är det först när vi inser det som vi förstår att ett liv inte består av minnen – utan av tid som levdes, även när inget särskilt hände.